Så kom den där dagen till slut som man inte trodde fanns. Dagen då man slog upp sina ögon 01.00 och Meja tror att klockan är morgon, ingen ac som står och surrar och inte ett myggbett så långt dom jetlaggade ögonen kunde nå. Hallå hejsan Sverige, trevligt att se dig igen. Även om det som sagt känns som att det inte är på riktigt. Som att någon glad thaiare närsomhelst ska hoppa fram och säga: »sawadee khaap, just joke, haha, fooled you. Led cully with shlimp and Chang.« Men nej, det lär väl inte hända.
Fast det som känns absolut mest overkligt är att min fem månaders pappaledighet är till ända. Hur i h-e gick det till? Och hur är det möjligt att vår lilla skrutt ska börja dagis snart? Oooh, nostalgin börjar redan dominera min kropp. Å andra sidan var det riktigt smarrigt med en redig snutkaffe och polarkaka med medwurst imorse. Och så länge jag fortsätter gå runt med shorts och får titta på mina brunbrända ben inomhus så blir situationen hanterbar.
Grabbarna har anordnat en sammankomst ikväll (läs aw som ska fortsätta in på småtimmarna), så jag ska strax bege mig mot Boquerian och ett kärt återseende med dom. Ska bli kul. Hoppas vi hittar någon krog som har Chang i sortimentet bara.
 |
| Givetvis åkte jag hem med stil. Enbart för att jävlas med alla rockar och vinterkängor. |
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar