GLAD PÅSK!

Så försvann vi in i Lofsdalens djupa skogar. Där ingen kan höra mig blogga...

Vi firar påsk med Fragglarna (Anna, Joel, Gustav och Felicia och Kristine) i deras fjällstuga. Vi befinner oss ca 3km in i skogen utan el (jo såklart har Sveriges McGyver aka Joel ett kraftverk så telefoner kan laddas och Bloggfrun kan insta). Vattnet hämtar vi i bäcken, vi går på utedass och så åker vi skoter. Och bastar mest hela tiden, javisst. Så mysigt.

Påskafton spenderades ute på isen i en solgrop med bubbel och grill. Jag återkommer med bilder när det inte finns några granar mellan mig och internet.

Idag tänkte jag och Bloggfrun dra lite lagg i backen. Förmodligen kommer väl Gustav lura iväg farbror Masi in i någon Fun Park där det ska hoppas och snurras...kommer jag ut med livet i behåll så blir det bilder på det också.

Hoppas du har en fin påsk!

COMEBACK.

Jag skrev ju om Alex Schulmans show igår. Som i mångt och mycket tar upp vårt liv i den något stressade digitala sociala sfären. Tänkte på en grej; att det är rätt fascinerande att den analoga (även om den sänds digitalt) formen av underhållning som podcasts brutit genom bruset och tagit plats. Prat, prat, prat. Fast det kanske är det som är grejen, att det nästan blir som en paus i allt annat. Att bara få blunda och lyssna. Jag kan definitivt inte göra något annat under tiden. Min simultankapacitet tillåter det inte.

Som t ex när jag springer. Då kan jag inte hålla fokus för att lyssna på ett samtal. Har kanske inte främst med simultankapaciteten att göra, snarare min deliriska trötthet som sprider sig i kroppen. Exakt så kändes det ikväll när jag gjorde comeback i löpartrikåerna. Jag hällde i stort sett i mig mjölksyra. Det ljuva och lugna strandlivet (och den goda Chang-ölen) har satt mig på avbytarbänken. Kämpa Masi! Bloggfrun hotar med kortleken snart. Men något som underlättar är den eminenta play-listen från mitt brittpopsnöre till kompis, Christopher de Laval. Melankoli och nostalgi med tydliga grungeinfluenser varvat med upp-pumpade pojkdrömmar drog mig över mållinjen. Tack Doffe. Här har du den: Boys will be bhoys

Nu ska jag kontemplera inför premiär-dagislämningen imorrn. Lugnt och fint med Värvet, där Kristoffer Triumf intervjuar underhållningsbranschen. Ska nog gå bra, allt är förberett in i minsta detalj. För man hoppas ju att man får göra comeback där också.

Skickat via Blogsy

BÄTTRING.

Herregud vilken dålig bloggmänniska jag är. Förlåt. Med hemkomst och en alltjämnt växande to do-lista så smög det in sig lite slentrian i bloggandet. »Jaja, jag gör det sen, precis innan jag lägger mig-mentalitet« typ. Men då jag har varit så trött, på gränsen till medvetslös vid sänggåendet har bloggandet gått i ide. Men efter pepp/piska från Bloggfrun (hon älskar det epitetet och vill behålla det) så utlovas bättring. En rejäl sådan.
Imorgon gör Meja sin första riktiga dag på dagis. Stort. Inskolningen har med vissa undantag; ett par rejäla fajter om dockorna (skönt att hon är kampsportstränad), gått riktigt bra. Själv ska jag göra en testlämning på tisdag. Och med min tidsuppfattning ska det bli spännande att se om jag är på jobbet innan lunch...

Jag och Bloggfrun försöker alltjämnt fasa in oss vardagen här hemma. Tror vi får lägga lite mer fokus på varandra, ta bort några måsten och härma Alex och Amanda Schulman med ostbricka och charktallrik plus vino några kvällar i veckan. Så att vardagen liksom blir lite mindre vardag. Plus att jag saknar min jamón serrano så infernaliskt. Mera mys till folket! Bättring således även här.

Apropå Alex Schulman så var vi på hans show Älska mig i torsdags tillsammans med våra ö-bor Lotta Lundin och Johan Dorff (sorry Johan om du läser det här, chansade vilt på stavningen). Jag har verkligen börjat gilla Alex. Han är inte längre bara en pajkastande Aftonbladet-bloggare. Han är fortfarande vass, men har också en djupare genuin sida. Jag gillar den kombon. Sen bidrar ju hans kompanjon Sigge Eklund med tänkvärda funderingar och formuleringar. Showen må varit lite spretig på sina ställen men också humoristisk, fascinerande och träffsäker om hur han, och många av oss, kämpar för att få bekräftelse. Att vi alla drivs av små, eller som i hans fall stora, narscisistiska (knepigt stavning där också) drag. Dagligen i vår jakt på kommentarer, likes och hash tags i diverse sociala medier. Så jag hoppas du likear bloggen nu ;) !

På tal om bättring. Sverige - Irland 0 - 0. Satan i gatan så håglöst. Kämpa!

Meja visar sin artistiska ådra på dagis till sin ad-pappas stora lycka. Fast jag tror mammas rouge-borste gjort henne förvirrad i penseltekniken.

Börjat leverera på jobbet. Efter en lyckad presentation blev det 2-rätters med mellis i fredags.

Som om det inte var nog. Kondisbitar till vinet.

Svaret på frågan: ska det bli kul med dagis imorrn?

Skickat via Blogsy

TO DO.

Det här med att komma hem från en resa. Och så har vi det här med att komma hem från en shortsprydd pappaledighet på drygt fem månader. Jag ska inte tjata om iskyla (fast just nu är det orimligt kallt) och att fasa in hit och dit, men en grej som slagit mig är alla »to dos« som krupit in på oss. Och nu menar jag inte plocka ur diskmaskinen utan mer i stil med: måla Mejas rum, skola in Meja på dagis, leta tavlor, sätta upp tavlor, lameller vs gardiner, gå på middagar där, möta upp för en aw där, leta fåtöljer, styra ihop bröllopet, ta båtkörkort, ta golfkurs etc etc och sist men inte minst, sortera kort från ca 10 år tillbaka i tiden. Jag klagar inte, det är bara roliga saker (nästan iallafall). Men kortsorteringen känner jag nästan skräck inför. Ni vet, några ligger på den datorn, några på den externa hårddisken, några på jobbdatorn och såklart numer också i nåt cyber-moln någonstans. Plus att bildbiblioteket ökade med ett par 1000-bilder när vår stjärna dök in i våra liv. Jag och Bloggfrun har ju gått fullständigt bonanza med kameran och dragit av bildserie efter bildserie så fort en kroppsdel har rört sig på det lilla livet. Sorteringen kommer väl precis som ett kortlekspass att kännas magiskt. När det väl är genomfört.

Jag fascineras bara över hur veckorna så snabbt blir fullklottrade i kalendern. Dom har ju som sagt varit relativt rena sista halvåret. Och får jag den där sköna stunden för mig själv en stund så tar jag en Norrlands Guld. Nä skämt åsido (kanske kan få spons nu?), men när den egna stunden infinner sig, ja då jagar jag på med serier jag vill se, böcker att läsa, våndas över någon Djurgårdsmatch, nåt Podcast-avsnitt som ska lyssnas på osv. Ja, herregud vilka I-landsproblem man brottas med. Skärpning. Men nu sitter det iallafall en väggalmanacka på kylen (konstigt), så mitt förvirrade lilla huvud kanske kan hålla ordning på to dos:en.

Nu ska jag inte lyssna på Podcast eller läsa Offside. Nu ska jag bara ta en stund för mig själv och pilla navelludd. Samt fundera på om Tommy Nilsson kommer släppa en ny version av Dina färger var blå, nu när han blivit Black. http://bit.ly/Yk3gGn

Natti.

Ett ruggigt härligt to do: bjuda Anna på födelsedagsmiddag! Hipp hipp för sockertoppen i mitten!

Frikostig med chips till födelsedagsbarnet. Även till sig själv.

Ballad-Tommy.

 

Skickat via Blogsy

KÄNSLAN.

Att komma hem till en unge som tittar upp på en och säger »baba«. Likt en hund kommer fram och vill upp i famnen och kramas. Den känslan. Jag är inte känd för att vara den mest effektiva och strukturerade människa som finns. Men med vetskapen att den välkomstkommittén väntar hemma, kommer hela jag bli en klockren tidsplan.

Idag har Bloggfruns kompis Mirre agerat super-nanny och passat Meja hela dagen. Tack Mirre, du är bäst. Förmodligen ser du detta inte förrän imorrn då du somnat av ren utmattning.

Bloggfrun har tagit sina första stapplande steg mot jobbet med en "konferens" idag. Så henne ser vi inte förrän imorrn. Visst saknar jag henne lite men jag klagar inte. Har en egen grabb-konferens med mig själv; blodpudding och lingon till middag, Champions League med Barca-Milan samt Patrik Sjöberg som möter en av Sveriges absolut största hockeystjärnor genom tiderna, Börje Salming. Just nu sitter dom och sätter klädnypor i varandras ansikten. Är inte det grabbigt så säg. Tänkte mig sen en avslutning på kvällen med den danska klassikern Pusher. Om jag inte somnar av ren testosteron-överdos innan.

Som Interista gråter jag inte om Barca håller undan.

 

Skickat via Blogsy

FÖRSTA DAGEN.

Så var den avklarad. Första dagen på jobbet efter pappaledigheten. Chockartat till en början, fast det berodde nog mest på den infernaliska kylan som kröp in i benmärgen på väg till bussen. I övrigt var det ganska odramatiskt att hoppa upp i ekorrhjulet och börja springa igen. Eller springa, snarare glida fram med ett skönt avslappnat lugn. Så har jag känt större delen av dagen, lugn. Även när det skulle stressas fram bland alla andra som jagar klockan som snart slår måndagsmöte stod jag emot. Log t om vänligt åt den grymtande kvinnan som gav mig en armbåge i sidan när hon skulle av bussen.

Att börja jobba innebär också en kraftig ökning av koffeintillskott. Tror kroppen inte riktigt var förberedd på mitt kaffeinferno, för nu ligger jag här och kan absolut inte somna. Får bli ett par avsnitt av den lysande Alex och Sigges Podcast innan jag testar lamm och gärdsgårdar.

Dagens bästa boost: »Vilken enormt provocerande hudton du har!« Ha, det finns lite bränna kvar alltså. Viktigt. Känner mig stark inför morgondagen.

Skickat via Blogsy

LJUSGLIMTAR OCH BOTTENNAPP.

Hepp! Uppe på tå igen. Med kraftigt kisande ögon fick både jag och Meja smaka på den friska vårluften igår. Önskade dock att jag hade haft Peter Forsbergs skridskoteknik när jag stapplade fram på de isklädda gångbanorna. Vagntekniken som vant sig vid sandstränder behöver också finputsas men vi klarade oss helskinnade runt ön.

Jag älskar SVT-Play. Nu har jag ju haft tiden att botanisera i hela floran av sport (Vinterstudion och André Pops for president), dokumentärer och dramer (heter det så?). Underbart. Är fast i Molanders och serien Palmebjörk & Doktorn. Kuriosa: Jag har sen mitten av 80-talet, vid sidan av Djurgården, haft en affär med ishockeylaget Björklöven. Det forna storlaget kämpar nu för att komma upp sig och här får man följa dom i jakten på upprättelse. Nördigt säger nog många. Men det är ju det som är så fint med SVT; att dom gör något stort av något litet och har så mycket.

Apropå hockey. Djurgården. Mitt kära Djurgården som nu kämpar för att nå kvalserien. Det gör ont att se hur dom just nu lirar mot ett brunkargäng från Karlskoga. Kom igen, Karlskoga? Mesta Mästarna, det är dags att ta sig i kragen. Annars blir det hjärtslitande kamper mot just Björklöven nästa säsong.

Nu är vi hos Fragglarna (Bloggfruns systers familj) och myser inför kvällens höjdpunkt, Mellon. Eller ja, nej alltså, jo faktiskt, jag tycker nog det är rätt kul att se ändå. Säga vad man vill, det är kul med glitter och glamour. Och i vissa fall även skönsång. Plus att det blir ett perfekt botemedel mot nervpärsen i hockeyn. Tack igen SVT.

Okej, såg just slutresultatet. Game over. Längtar mer än nånsin till Mellon.

Ser du plaststolen? Skönt med fler solfanatiker här på ön.

Den bästa kvinnan i mitt liv skulle såklart ha choklad och bullar på kvinnodagen.

Katt och råttalek med kusinen Gustav.

Prutta med munnen eller en klassisk svår-modell-pluta-med-munnen-look?

Såklart skulle Gangnam Syle-movesen tränas in.

Skickat via Blogsy

UTE SKINER SOLEN.

Solen skrattar åt oss. Här har man varit i solens förlovade land och nästan blivit beroende av den. Och nu när den väl är ute och visar sig här i Mörkrets Rike får jag bara njuta av den genom våra halvtaskigt putsade fönster. Fasen också. Men visst, det ser bra vackert ut och jag njuter med alla vårtörstande essingebor som sitter halvnakna (en lätt överdrift) nere vid bryggorna.

Med solen kommer ju solbränna. Den där härliga nyansen som gör att jag som »grön-blå-med-tendens-till-genomskinlig-svensk« känner mig frisk. Men med bara taklamporna som ljuskälla har den friska tonen jag burit med mig från Thailand försvunnit lika snabbt som en ny bil tappar i värde när den rullar ut från bilförsäljaren. Fasen också.

Men men, jag kommer över det också. Bara man frisknar till så blir allt bra. Ska t om bli skönt att få jobba igen, så hjärnhalvorna kan få lite gympa. Tror även min kära Bloggfru håller med mig om det. Iallafall i sammanhanget att hitta rätt ord. När det idag på TVn dök upp en kvinna som Bloggfrun ansåg vara man sa hon: »jomen ser du inte, hon har ju ett sånt där päronäpple, eller halsäpple, eller vad det nu heter.« Vi enades kring termen adamsäpple och konstaterade att jobbet är välkommet.

Gobitar vi minns. Tror dock att märket är kvar i min panna.

 

Skickat via Blogsy

HÄRLIGT ATT VARA HEMMA IGEN.

Åh fyte rackarn som våra grannar i väst säger. Den här löjliga ångesten för att äntra konungariket Sverige på nytt var ju ingenting mot hur verkligheten blev. Flygplanshjulen hann knappt nudda den kylslagna asfalten på Arlanda innan förkylningen tog oss i ett strypgrepp. Meja hade dessutom plockat med sig några härliga Bangkok-bakterier, så vi toppade febertopparna och de rinniga näsorna med magsjuka. Mumma. Därav mitt frånfall från bloggandet, synapserna mellan hjärna och fingrar har varit ungefär som internet i den thailändska ö-världen; svajigt alltså.

Nu har det nästan gått en vecka och vi har inte sett så mycket mer än lägenhetens skrymslen och vrår. Men jag och Meja hann smitta både mormor och moster med en släng. Så vi blir nog kvar inne tills vi är rumsrena. Stackars Bloggfrun som får gå runt i skyddsdräkt och pyssla om oss.

En smakstart på verkligheten. Inte konstigt att vi redan längtar tillbaka till vårt låtsasliv.

Hon påstår att hon är lite risig. Men när vi lekte longtail-boat så kvicknade hon till.

Skickat via Blogsy

SÄLJS DET CHANG I STOCKHOLM?

Så kom den där dagen till slut som man inte trodde fanns. Dagen då man slog upp sina ögon 01.00 och Meja tror att klockan är morgon, ingen ac som står och surrar och inte ett myggbett så långt dom jetlaggade ögonen kunde nå. Hallå hejsan Sverige, trevligt att se dig igen. Även om det som sagt känns som att det inte är på riktigt. Som att någon glad thaiare närsomhelst ska hoppa fram och säga: »sawadee khaap, just joke, haha, fooled you. Led cully with shlimp and Chang.« Men nej, det lär väl inte hända.

Fast det som känns absolut mest overkligt är att min fem månaders pappaledighet är till ända. Hur i h-e gick det till? Och hur är det möjligt att vår lilla skrutt ska börja dagis snart? Oooh, nostalgin börjar redan dominera min kropp. Å andra sidan var det riktigt smarrigt med en redig snutkaffe och polarkaka med medwurst imorse. Och så länge jag fortsätter gå runt med shorts och får titta på mina brunbrända ben inomhus så blir situationen hanterbar.

Grabbarna har anordnat en sammankomst ikväll (läs aw som ska fortsätta in på småtimmarna), så jag ska strax bege mig mot Boquerian och ett kärt återseende med dom. Ska bli kul. Hoppas vi hittar någon krog som har Chang i sortimentet bara.

Givetvis åkte jag hem med stil. Enbart för att jävlas med alla rockar och vinterkängor.

 

Skickat via Blogsy