I huvudet på pappa Masi.: TEMPERATURSKILLNADER.

Lipe. Nära ordet läpp, om man tänker spanskt uttal. Läppar som kysser, läppar som ler, det går i slow motion, vill bara ha mer (en egen remake på Freestyles klassiker Ögon som glittrar). Ungefär så kan man beskriva den ön. Fram tills vi var tvungna att byta boende till Mountain Resort. Och nej jag ska inte klaga som tidigare men när ac:en tillslut lyckats blåsa bort den unkna doften i rummet, vi har skakat av oss kackerlackorna från duschen och ska till att sova säger Bloggfrun: »okej, vad var det där som just åt på mig, som tog en bit av mig?« Say no more, förutom att Lipe lämnade en lite bitter eftersmak.

Mina läppar omslöt en regulator häromdagen när jag fick prova på att dyka. Varför har jag väntat i 35 år på att göra det? Inte att omsluta en regulator just men att dyka. Efter lite hyperventilering under de första minuterna så blev jag ett med havet. Eller nja, lite svårt var det att hitta det där neutrala läget så man varken sjönk som en sten eller flöt upp som en PET-flaska. Men bara att få stirra den där fula muränan i vitögat från några meters avstånd var värt allt vatten i öronen. Eller när jag hittade Nemo. Lycka.

Lycka, ja. Du kanske undrar om det går att ha meningsskiljaktigheter här i det leende landet? Jovars, lyckan är ju inte beständig. Dock handlar vårt vardagstjafs inte så mycket om städning och disk, utan mest om temperaturskillnader, dvs ac på eller av. Jag och Meja är varmblodiga och Bloggfrun liknar den ljumma vindbrisen här vid nordanvinden. Så, så fort vi nått en behaglig temperatur i rummet med ac:ens hjälp (typ 24 grader och väldigt lugn fläkt) går Bloggfrun på repeat: »på riktigt, det är storm härinne, det är svinkallt.« Efter en lätt höjning till 28 grader och mutter från min sida är hon iaf nöjd ett tag. Därefter kommer några stånk och stön från mig och Meja har i stort sett vaknat av den obefintliga luften. »Jamen sänk dåra. Gör det.« »Nej nej, du ligger ju i tröja och byxor. Vi klarar oss« svarar jag. »Sänk« är svaret. Och sen börjar det om och håller på tills Meja somnat om. Och fortfarande är jag kokhet och Bloggfrun iskall.

Nu är vi på Koh Bulon Leh, i folkmun bara Bulon. Återigen lite mer öde och i ett limbostadie mellan att vara utvecklat och samtidigt inte. Kommer bli fint det här. Dock står det enbart en fläkt på rummet och det däremot kan bli riktigt intressant.