I huvudet på pappa Masi.: DJUPT TURKOST.

Efter vårt uppvaknande på Koh Mook drog vi med tacksamma sinnen vidare mot Koh Lipe. Sista ön på thailändskt territorium innan Malaysia tar vid. Och vilken skillnad. Havet liksom skimrade i turkost och jadegrönt när vi närmade oss med båten. En nästintill karibisk vibe och atmosfär spred sig i våra kroppar när vi hörde No woman no cry från stranden. Meja började genast med en ny koreografi, om än skakig så väldigt avslappnad och reggaelik.

Nu efter tre dagar här är vi (om det nu går) nere i ett ännu lägre varv. Kortleken ligger gömd någonstans långt ner i ryggsäcken och vår kroppar känns alltmer främmande inför fysisk aktivitet. Det närmaste vi kommer träning är att dra vår packåsna till vagn på stranden vars hjul inte riktigt är terränganpassade. Men visst, man får ändå säga att det är en rätt trevlig form av vardagsmotion.

Och de ensamma öde stränderna är ett minne blott då den här lilla ön är rätt så turisttät. Men här gör det inget. Känslan som den här ön bär på gör t om tyskar i grupp rätt så angenäma. Det man börjar märka dock, under samtal med andra turister, är att engelskan fått sig en törn. Man har ju under flera veckors tid försökt få thaiarna att förstå bättre genom att ta bort alla »mellanord« i meningarna. Fokus på kärnbudskapet liksom; »Me Tarzan, you Jane. Beer for me.« Typ. Även svenskan har börjat stöka. Som alldeles nyss när jag skulle berätta att Meja slukat sin välling. Det blev slök. Sluka, slök, slökt. Sug på den Horace Engdahl.

Jag har sagt det förr. Internet här är lika avslappnat som en reggaesångare med söt rök från pipan. Så inläggen kommer lite i otakt och det hoppas jag du står ut med. Själv ska jag stå ut i en våtdräkt imorgon. Provade en idag som verkligen framhäver min korta överkropp. Det är därför jag aldrig provat dykning. Men imorgon har jag lagt överkroppen åt sidan och kommer för första gången prova på att dyka. Kan bli spännande. Jag som ibland börjar hyperventilera bara jag sköljer ansiktet i handfatet på morgnarna.