POJKAR.

Musik har ju olika inverkan på oss. För mig betyder en låt en sak och för dig något helt annat. En konstart som verkligen ligger nära alla känsloyttringar som finns. Tänk så lätt det är att koppla samman en viss låt med en viss känsla. Och hur lätt det är att minnas stunden, sekunden som man kände just det där, när man bara hör de första tonerna av den där låten. Den låten.

Ikväll har vi haft middag för Eva och Tony som åker hem imorgon. Fasen så trevliga och härliga dom är. Och alla deras stories från deras reseledartid i charterns begynnelse. Så kul att lyssna på. 

Vi bjöd på lövbiff och pompa med tillhörande pepparrot och äggula. Mmm, det gick hem. I bakgrunden hade jag på min kompis Tobbe Grönbergs playlist "70-talets 140 bästa" (sjukt bra). Så kom den, Eldkvarns "Pojkar, pojkar, pojkar". Det var som om allt stannade upp och jag försvann in i bubblan. Helt plötsligt fanns bara jag och mitt pojkrum med alla affischer på Tom Cruise, Bon Jovi, Patrick Swayze (fråga mig inte varför men jag tror mamma tyckte han hade en så fin frisyr), Paolo Rossi, Giuseppe Bergomi, Jens Öhling, Arto Blomsten, Stefan Rehn och sist men inte minst Stefan Schwarz (som ligger väldigt nära att vara min idol alla kategorier). Så många manliga idoler och en tro att jag en dag kommer ta över världen.

Det där med att ta över världen och känslan av att vara oövervinnelig för en stund inträffar inte lika ofta nu som då. Konstigt förresten att man inte blev gay med så många manliga förebilder överallt. Men det måste väl vart det där pyttelilla idolkortet jag hade på Samantha Fox som fick mig att förstå vad som fanns bortom pojkrumsaffischerna.

Tack Tobbe för att du fick mig att minnas. Eldkvarn – Pojkar pojkar pojkar / Eldkvarn – Pojkar pojkar pojkar.

Sweet dreams.