HONEYMOON LIGHT.

Jag tar tillbaka vartenda ord jag sagt (och kastat upp) angående himmelriket. Sen vi satte våra nakna fötter på ön Koh Koods mark så förstår jag den riktiga innebörden av ordet himmelrike. Eller paradis om ni så vill. Det är här nog det närmaste jag varit ordens rätta bemärkelse. Förstår hur David Beckham tänkte när han ville överraska frugan Victoria med ett litet sommarställe just här. Riktigt så långt har inte jag och Bloggfrun kommit i våra skaffa-landet-planer men vi bestämde iallafall att vi kör en liten pre-honeymoon-light här. Om bara Mejas tänder skulle ta och sluta poppa upp i samma takt som micropopcorn, så kanske den totala honeymoon-känsla också infinner sig.

När vi klev av båten från Koh Chang mötte Captain Hook's Resort oss med ett riktigt Steven Taylor-leende (sångaren i Aerosmith med den jättelika munnen ni vet). Innan vi hunnit av båten dock upptäckte jag att mina shorts hade antagit olika färg på fram- och baksida. Måste kommit in vatten (eller så var jag bara sjukt svettig av lädersätet). Jag bjöd dessutom på att först huka mig ordentligt när vi skulle ur ruffen, under den stora texten: »Be careful, watch head«, men var något ivrig när jag skulle upp igen så självklart slog jag i huvudet iallafall. Ganska ordentligt, så att det hördes. Nåväl, klump-Masi är van, så jag fick bjuda på den eleganta entrén.

Även om thaiarna är vänliga mot oss börjar Bloggfrun tröttna på att få frågan: »ah cute baby, is boy right?« samt om hon bara åt bacon under graviditeten då vår fina tjej tydligen är något, ska vi säga »större«, än hennes jämlika thaikompisar i samma ålder. Då har jag sagt att Meja gärna äter thaibebisar till frukost.

Solen ropar nu. Over 'n out.

Lyxigt med egen brygga.

Villa 10, home of the thai baby eating monster.

Meja och jag gör det vi fått varsitt körkort i. Chilla.

Vinkivink.

Yoga/Anger management.

Meja aka Indiana Jones fick styra kajaken.

Målet för kajakturen, Bann Makok-the getaway.

Bohemian stylee och enormt god mat.

Ganska lyckliga för att vara strandsatta.

Fast det var inte så långt hem....vår brygga längst till vänster.

Som på vykort.

 

Skickat via Blogsy

HIMMELRIKET, GRANNE MED SATAN?

Åh herregud vad jag fick äta upp alla mina ord om himmelriket och andlig närvaro. I samma sekund som jag publicerade inlägget kom det till mig som en uppenbarelse. Magsjukan, eller matförgiftningen om ni så vill. Samma gud, bara olika namn. Fy satan. Den enda andliga närvaron jag kände här i himmelriket var från den vita porslinsguden.

Men idag är jag uppe på benen igen. Toasts och cola funkar bättre än vigvatten när onda andar ska drivas ut. Dock fick vi svänga förbi doktorn för att kolla upp Meja, då hon heller inte är helt klar i kistan. Men det skulle visa sig att vi oroade oss i onödan då doktorn tyckte hon var: »extlemley powelful, wow active baby, so big». Känns skönt.

När vi tidigare idag satte oss vid en niomånaders kille (Love) och hans mormor så skrämde Meja skiten ur han. Och då kan jag säga att Love var en av de största pjäserna jag sett i den åldern. Meja har tagit ytterligare ett kliv i den thailändska kampsportsskolan, den här gången mind control. Inte utan att man blir stolt.

Imorrn drar vi vidare till Ko Kood eller Ko Kut som det också kallas. Inte så internetfrekvent som här så räkna med ett par dagars tystnad. Men jag återkommer med solblekta bilder så snart jag kan.

Skymning från la terassa.

Meanwhile.

 

Skickat via Blogsy

ANDLIG NÄRVARO.

Jag sa ju att vi flyttade till himmelriket. Religiös eller inte så är känslan slående. Tänk att en bungalow längst fram på stranden kan frambringa så mycket andlig njutning. Om jag nån gång ska slå mig ner för att påbörja mina memoarer kan det absolut bli här på Kai Be Beach Resort, hus nr 901. Backpacka bekvämt blev just backpacka deluxe.

Det är ju inte bara vi och kungafamiljen som är i Thailand, även svenska fotbollslandslaget (eller ja, ihopplocket där någon eventuellt någon gång i framtiden kan slå sig in i truppen) härjar uppe i Chang Mai. Såg just att dom spöade våra grannar i öst i finalen. Även mitt kära Djurgården har tagit sig, om än måttligt, i kragen och även börjat vinna mot bottenlagen i hockey-allsvenskan, det gör att jag kopplar av om än lite till.

Nä, dags för horisontellt läge och fortsättningen på Mons Kallentofts Den femte årstiden. Imorrn ska jag lära Meja och hennes kompisar göra droppslott.

Utsikten från 901:an.

Någonstans där bakom hyddan hittar ni en Bloggfru och Meja som kör yoga eller tantra för att komma andarna ännu närmre.

Bloggfrun fixar välling medans jag och Meja lattjar på stranden.

 

Skickat via Blogsy

BACKPACKA, ETT MINNE BLOTT?

Jag och Bloggfrun lever i tron att »det löser sig«. Att backpacka med en liten Meja, det löser sig. Och då menar jag backpacka i dess rätta bemärkelse, dvs konka ryggsäck, inte stanna så länge på respektive ställe, hugga en lokalbuss fylld med hönor och diverse andra reskamrater, ta ett kycklingspett från nån matvagn längs vägen och till sist bo spartanskt och leva väldigt snålt.

Nu tänker säkert ni andra föräldrar: »Jamen det borde ni väl fattat att det inte riktigt funkar så?« Men då jag är en stor fan av psykologen David A Kolbs teori Learning by Doing så var vi ju tvungna att testa först. Och jo, vi förstod rätt snabbt att det inte kanske var en promenad i parken. Alltså; vi färdas gärna med förbokade taxis med ac från a till b, äter på regelbundna tider och bor något bekvämare. Just så kan vi säga, att vi fortfarande backpackar fast en något bekvämare variant än den ursprungliga formen. Och vi har ju packningen i varsin ryggsäck ;).

På rekommendation bokade vi ett hyfsat billigt ställe på Ko Chang, Hat Kai Be, som heter Nuang Nual Beach Resort. Nja. Inte såvärst trevligt skulle jag säga. Inte så att jag själv rekommenderar det vidare. Personalen är allmänt förvirrad, området schletet och överallt springer det ladyboys. Plus att Meja bjöds på en bättre matförgiftning av deras würst med ris. Stackarn! Men hon är fit for fight igen. Så vi har anammat Kolbs teori och imorrn flyttar vi ett par hundra meter härifrån, till vad som kändes som himmelriket. Återkommer med bildbevis.

Det är ryssar överallt här. Så ni som hört min imitation av äkta Kreml-ryska förstår att jag gör succé ute på stan. En annan grej som jag missat att berätta, vi eller rättare sagt jag är på kepsjakt. Jag har aldrig ägt en keps, då mitt huvud inte riktigt klarar att bära den typen av bonad. Eller som Bloggfrun uttrycker det: »ditt ansikte blir liksom så stort«. Men det har blivit lite av en grej nu, så mitt mission blir att överbevisa henne. Och mig själv, att jag faktiskt visst kan passa i keps.

Jaja, så jävla pjåkigt har vi det inte.

Nej nej, inte vårt hotell. Vi plankade in hos grannen.

Inga mera würstar på ett tag.

Men en fruktshake funkar alltid!

Finingar!

Wooohooo!

Chillin'

Kvällsdopp för mig och elefanten.

 

Skickat via Blogsy

SISTA KVÄLLEN INNAN ALLA ANDRA KVÄLLAR.

Kvällarna dom kvällarna. Kvällarna på kvällarna. Alla kvällarna. Kvällarna vi minns.

Tog Fritidsresormanuset till en annan nivå kände jag nu. Att dom inte tänkt på det? Dom ljumma sommarkvällarna i Sverige som man så hett längtar efter. Att få sitta ute till sent på natten. Sprudlande samtal över ett par glas rödtjut iförd shorts och kanske en tröja. Så bra man mår då. Fast dom kvällarna är ju dessvärre lätträknade. Dom borde vara fler. Utomlands är dom ju fler och en anledning att längta bort.

Och just när man är i solens och värmens vagga här i Thailand så förstår man varför man längtar så infernaliskt efter dom när sommaren står och väntar på farstukvisten hemma i Sverige. Vi bor i stort sett på vår terass här och just på kvällen när lugnet sprider sig från var och varannan barnfamilj runt om oss så njuter man duktigt. Och jag behöver inte ens ha tröja på mig. Vetskapen om att dom är ganska många fler innan hemfärd gör ju inte saken sämre.

Nog om det. Imorgon lämnar vi Mae Phim, som har givit oss den bästa tänkbara starten på Pappaledigheten del 2. Jag är så nere i varv att det är löjligt, Bloggfrun har aldrig varit mer harmonisk och Meja har börjat säga kap kun kaap, typ. Vi drar vidare till ön Ko Chang och Hat Kai Be och blir där några dagar innan vi ska utforska småöarna ner mot den Kambodjanska gränsen.

De sista dagarna här i Mae Phim har vi hängt med våra finlandssvenska grannar vars tre barn, Tristan, Lucia och Lykke har förgyllt Mejas tillvaro. Roligt att resa med Bloggfrun när det kommer till den sociala aspekten (inte oss emellan, vi har ju iPads ;). Hon äger en social förmåga bortom allt förstånd vilket ju leder till många nya och härliga kompisar. Vi körde en avslutningsmiddag med dom ikväll där vi botaniserade runt bland mjuka krabbor, gigantiska räkor och kryddor som bedövade tungan. En bra sista kväll helt enkelt.

Meja och Lucia går hos samma stylist.

Kittlar dödsskönt i kistan.

Sjukt ergonomisk kontorsstol.

Oklart om Meja uppskattar flied lice.

Meja och Lykke var så söta till en början men när man sen såg kortet blev det lite märkligt ;).

Sen förstod man att det bara var ett nytt grepp. The Mighty Little Buddha conquers once again.

I'm coming for you next.

Okej alla barn, titta på fågeln nu.

Super mom!

Snälla pappa ta av dig hjälmen innan nån ser oss.

En bra sista kväll som sagt.

 

Skickat via Blogsy

SMÄRTA.

Bloggfrun kom just hem från massagen. Nästan lite tårögd. Fasen tänkte jag, ingen "happy ending" där inte. Hon fick tydligen nån blandning mellan medicinsk-, migrän- och thaimassage i 1 timme och 45 minuter. Av en kvinna som var en korsning mellan thaiboxare och sumobrottare, som tydligen hittade punkter och nerver som Bloggfrun inte trodde hon hade. Eller som hon själv sa: » det här var något av det mest bisarra jag varit med om.« Imorrn är det min tur. Och då mina vänner kommer jag köra en lavendeloljemassage tror jag. Mjukt och stillsamt med valsång i högtalarna. Förmodligen inte lika smärtsamt.

Det är även lite smärtsamt att vi får klara oss utan kära familjen Bohlin. Två dagar har gått och huset ekar tomt samt att Meja fortfarande ser sig förvirrat omkring när hon söker sin motståndare i ringen, Tuva aka Golden Fang, och ingen hittar.

Även när jag idag skulle pröva att köra Martins fartlekar i 10 km fick jag uppleva smärta. Gick inte alls lika enkelt som när jag hade Martins stolta ryggtavla och hans symmetriska rumpa att följa. En helt annan sorts smärta är när man ca 06.23 ska leka med sin dotter och kliver på nån liten plastbit som känns som skärselden. Och sen har vi ju myggen. Tror jag lider av nån form av myggfobi. Inte så smärtsamma dom små gynnarna, men varför i h-e ska dom hålla sig runt fotknölarna samt även under foten? Overkliga kliattacker som kommer mitt i natten.

Som ni märker, allt är inte smärtfritt här i det leende landet trots 25 grader nu när klockan är 20.30 ;). Stackars oss.

Tarzan och Jane.

Fantomens hjälpreda Guran och hans gemål.

"Så vad gör vi i den här djungeln?"

"Pappa, du har nåt som slingrar sig ner på axeln"

Ett porträtt av thai-kungen ska såklart finnas även i djungeln.

Super mom!

Djungeln tar på krafterna. Iallafall på en pappa.

Så pass att Meja fick köra sista biten själv. Det är ju trots allt hennes vagn.

Sista doppet med gänget. Rock n' roll-Tuva var den enda som såg papparazzin.

Tuva, vart är du? Jag saknar dig!

Kvalitetslunch med Leo.

Det går ingen nöd på Bloggfrun.

Ett glas vitt hos Mr Mae Phim aka Jan Lidén och hans Gisela.

 

Skickat via Blogsy